Kulturfastigheter
Stensjö by - Kulturlandskapet, skogen och husen


Foto: Elisabet Almgren


 

Året runt i Stensjö by

Bondens arbete på gården följde årets växlingar och återkom regelbundet år från år. En del arbeten gjordes dagligen året runt, som skötseln av djuren, medan andra utfördes på speciella tider på året. Marken som bonden brukade, åkern, ängen och hagen, sköttes alla på olika tider av sommarhalvåret.

 

VÅRENS ARBETE

Tidigt på våren föddes lammen och kalvarna. Åkrarna harvades och såddes med det utsäde som sparats från förra årets skörd. Alla gärdsgårdar skulle lagas efter vintern, så att inte korna kunde komma in och beta på gårdens ängar och åkrar. Diken rensades, ved höggs och nya humlestörar sattes upp i byn. Så fort det började grönska i markerna släpptes boskapen ut på bete i hagarna runt byn för att få äta färskt gräs och späda löv efter en lång vinter inne i ladugården med hö och torkade löv som enda foder.

 

SOMMAR MED SLÅTTER OCH SKÖRD

Under försommaren mognade gräset och örterna på ängen. Bonden hade en del talesätt till hjälp för att bestämma tidpunkten för slåtter och skörd. Man sa t.ex. att höet skulle slås när ”penninggräset skallrar”. I Småland skulle höslåttern vara över i mitten av juli på de torrare ängsmarkerna och i augusti på sankmarksängarna. Betet i hagarna var som bäst under sommaren och korna gav rikligt med mjölk som kärnades till smör och ystades till ost. Honung från gårdens bikupor samlades in och slungades till sötningsmedel för vintern.

 

HÖST OCH VINTER

Tidigt på hösten skördade man säden på åkern. Säden tröskades under hela hösten och maldes till mjöl i en av byns fyra kvarnar längs Virån. Efter skörden släpptes boskapen ut på åker- och ängsmarkerna för att beta av det gräs som fanns kvar. Åkrarna plöjdes senare under hösten och i november var det tid för slakt av de grisar, lamm och kor som inte skulle behållas över vintern. När snön kom kördes höet hem till gården med släde från ängslador i byns utkanter. Nu började också arbetet med att fälla timmer i skogen runt byn. Fisket kom igång på vårvintern när isen låg tjock på sjön Stärringen.
 

 

Stensjöskogens historia
 

GRANEN EN NYKOMLING

Den högväxta granen som verkar så typisk för det småländska landskapet är egentligen en nykomling i skogen. I fem tusen år fanns här istället en tät och ymnig lövskog av ek, alm, lind, bok, lönn och avenbok. Tall och björk växte i ljusare områden med tunnare jordlager. Men ungefär tusen år senare förändrades skogen. Nu kom granen in i Stensjötrakten och har sedan dess spritt sig över hela Småland och trängt ut lövträden.

 

LÖVSKOGEN – STENÅLDERSBONDENS MARKER

Hur såg då den småländska lövskogen ut från början, innan granen kom in? I en tät gammal lövskog som inte betas är det mörkt, speciellt under sommaren när alla löven är utslagna och bildar ett skuggande tak. Trots detta är växtligheten helt annorlunda under en tät lövskog än under en granskog. Det beror dels på att skuggan under lövträden är årstidsbunden. Under den ljusa våren innan löven slagit ut har marken under en lövskog en tät och vacker vårflora, som saknas i granskogen där marken ligger i skugga året om. Dessutom blir marken sur i barrskogen och många växter kan därför inte växa där, utan är beroende av den näringsrikare lövmyllan.

     Träden i lövskogarna växte med raka väldiga stammar och grenarna började högt uppe vid kronan eftersom det var för skuggigt längre ner mot marken. Det var gott om nedfallna träd i en sådan skog. När Stensjöbygden hade höjt sig ur havet för ungefär fem tusen år sedan kom också stenåldersbonden dit och började röja i lövskogen för att få bete till sin boskap och för att odla säd. Man både högg ner träden och ringbarkade dem – d.v.s. tog bort barken runt om stammen för att träden skulle dö. Skott sköt snabbt upp från de nerhuggna trädens stubbar och stenåldersbondens boskap kunde få gott om bete med späda löv under försommaren.

     I det mildare klimat som rådde för fem tusen år sedan gick boskapen fritt i området omkring gården hela året. Nu börjar en tid då större gräsområden inne i skogen hölls öppna genom bete och åkerbruk och nu finns det för första gången en sammanhängande tät gräs- och örtmatta – en grässvål.

 

ETT KALLARE KLIMAT GAV GÖDSEL TILL ÅKRARNA

Under den tidiga järnåldern, för omkring 2 700 år sedan, blev vintrarna däremot kallare och boskapen behövde komma in till en skyddande ladugård under höst och vinter. Det gjorde att man måste samla in mycket hö och torkat löv till vinterfoder. Det var visserligen mer arbete med att ha korna i ladugård hela vintern, men det gjorde också att man kunde ta till vara gödsel från boskapen och lägga ut på åkrarna. Under stenåldern hade man bara flyttat vidare och brutit upp ny mark, när jorden inte var så bördig längre. Under järnåldern kunde man däremot använda samma åker flera år i rad genom att den gödslades.

 

DET LJUSA LANDSKAPET RUNT STENSJÖ BY

På 1000-talet börjar en lång tid i Stensjö av intensivt bete och röjning av markerna runt byn. Nu finns här gott om björk och en i beteshagarna och det odlas råg på åkrarna och hö på ängarna. Granskogen höggs tillbaka och lövträden sparades för att hamlas och ge lövfoder till djuren. Detta ljusa odlingslandskap var som mest utbrett runt Stensjö by under 1000-talet till slutet av 1300-talet.

     Granen har flera gånger kommit tillbaka och spritt sig in på de odlade områdena när byn inte har varit så befolkad. Under 1940-talet var t.ex. hela området längs vägen från sjön Stärringen upp till byn en enda tät granskog. Numera sköts landskapet runt byn på ett traditionellt sätt genom att ljuset gynnas och skuggande granar huggs ner, lövträden hamlas och man röjer upp gamla marker som förut varit åker, äng och hagar. När markerna hålls öppna kommer ljusälskande växter tillbaka till de marker som legat öppna i omgångar under nästan fem tusen år.

 


Foto: Åsa Setterby Modéus


 

Ängen är ett blommande skafferi
 

Den svenska blomsterängen är enastående rik på olika växter. Den är faktiskt en av världens mest artrika områden! Men den var också en mycket viktig del av Stensjöbondens marker. I Stensjö ligger de flesta ängarna på fuktiga marker som översvämmas regelbundet, s.k. sidvallsängar. En sådan äng är Hemängen i södra delen av byn.

Ängen är en slåttermark till skillnad från hagen som är en betesmark. På ängen växte vinterfoder som skulle hålla gårdens kor, får och hästar vid liv under den långa vintern. Det var örter och gräs som växte på inhägnade marker och slogs med lie i mitten av sommaren. Det slagna höet fick ligga och fröa av sig, sedan räfsades det ihop och torkades på hässjor. Höet användes sedan under hela vintern tillsammans med torkade löv som foder till boskapen.

 

ÄNG ÄR ÅKERS MODER

”Äng är åkers moder” är ett gammalt talesätt som betyder att ängens hö är nödvändigt för att boskapen skall överleva under vintern och i sin tur ge gott om gödsel för åkern. Ju mer gödsel det fanns, desto större åkermark och bättre skörd kunde bonden få.

 

ALLA FICK HJÄLPA TILL MED SLÅTTERN

Till slåtterarbetet på ängen behövdes mycket folk och alla i byn fick hjälpa till med att slå och räfsa ihop höet mitt i sommaren. När höet var torrt kördes det med höskrinda till ladan i byn och till höskullen ovanför ladugården. Under hela sommarhalvåret kunde boskapen gå ute och beta i hagarna, men fick komma in och beta på ängarna först när slåttern var över.

 

BLOMMORNA PÅ ÄNGEN

Blomsterprakten och artrikedomen i ängsmarken beror på att näringsämnen tas bort ur jorden när höet slås och ingen särskild växt kan då konkurrera ut någon annan. Om marken gödslas, försvinner många arter och kvar blir ett fåtal som är starkast. På ängen finns många arter som är beroende av slåtter och bete och som försvinner när markerna växer igen. Här i Stensjö sköts ängarna på gammalt vis och i ängen invid vägen från sjön upp mot byn kan du lätt hitta gulmåra, blåklocka, höskallra och andra traditionella ängsväxter.
 


 

Betesmark med ljusa björkhagar
 

De magrare markerna i Stensjö by som inte användes till åker eller äng blev betesmarker för boskapen.

Hagen är en trädbevuxen gräsmark där kor, hästar och får betade till långt in på hösten. I en hage odlas inte något vinterfoder, som det görs på en äng, utan hagen används bara som betesmark. Längs den vita vandringsleden västerut från byn och längs den blå leden finns det ljusa hagar där det växer björk och en. Här är jordlagret tunt och berget kommer fram i dagen på flera ställen

 

BOSKAPEN SKAPAR ÖPPNA, LJUSA HAGMARKER

Hagen är inte så artrik som ängen, men här hittar man lågvuxna örter och enar som behöver mycket ljus för att överleva. Det är boskapen som skapar de öppna, ljusa hagmarkerna genom att ständigt beta av nytt gräs, örter och sly. De olika djuren föredrar olika växter. Korna betar t.ex. helst gräs och späda löv som de sliter av med sin tunga, medan fåren gärna söker upp örter som de väljer ut med sitt smala bett. Getterna är minst nogräknade och äter även gärna blad och kvistar.

 

GROBLAD, SVARTKÄMPAR OCH TUSENSKÖNA

Växter som har bladen tätt tryckta mot marken skadas inte av bete från kor och får och är därför vanliga i beteshagar. Om du tittar på marken i en av hagarna i Stensjö ser du sådana vanliga lågväxande örter som groblad, svartkämpar, tusensköna och vitklöver. Men här och där finns också det känsliga jungfrulinet, en liten blå blomma som är helt beroende av att marken betas eller slås och som försvinner så fort den växer igen.
 

 

Små, men livsviktiga åkrar
 

Åkrarna i Stensjö by är små om man jämför med hagmarkerna. Bakom undantagsstugan längs orange vandringsled kan du se en av åkrarna som kallas Flaten.
 

ÅKERMARKEN MÅSTE GÖDSLAS

Åker skiljer sig från äng genom att marken både plöjs och sås. All åkermark måste antingen vila – ligga i träda – eller gödslas för att ge en bra skörd. Den åkermark som låg i träda under ett år kunde betas av boskapen under sommaren och hösten.

 

MED OXE FRAMFÖR PLOGEN

Åkern plöjdes vanligtvis på hösten med oxar eller häst framför plogen. Oxarna var långsamma, men var desto starkare om man skulle bryta upp stubbar eller flytta sten i åkern. Uttrycket ”Att ha det väl förspänt” kommer av att det gällde att ha starka dragdjur framför plogen för att komma någon vart.

 

RÅGEN VÄXTE MANSHÖG

Råg och korn var de vanligaste sädesslagen under tidigt 1900-tal, men de såg inte ut som dagens kortvuxna förädlade sädesslag. Speciellt rågen blev ”manshög” när den var mogen och skördades med skära. Skörden mättes i måttenheten ”tunnor” och en tunna utsäde skulle räcka för att så ett ”tunnland” åker, dvs. 1/2 ha eller en 50 x 100 m stor yta. I Stensjös åkrar kan du se många växter som skulle försvinna om åkern besprutades. I utkanten av Flatenåkern växer t.ex. en liten ljusblå blomma som heter åkerförgätmigej.

     Mitt i åkern finns ofta s.k. odlingsrösen med sten som röjts från åkern. Här växer många örter som skulle skadas av för hårt bete och hamlade träd. Att hamla lövträd betyder att man skär av grenarna nära stammen, så att nya skott kan växa ut under sommaren. Alla sorters lövträd hamlades förr, men alm, lind, björk och ask var vanligast. De lövklädda grenarna torkades till lövfoder som gavs till boskapen under vintern och förvarades i byns lövlada. De långa böjliga grenarna användes även till olika redskap t.ex. mjärdar och lindbasten användes till rep.

 

SVEDJEBRUK GAV SKÖRD I TVÅ ÅR

Nere vid sjön Stärringen fanns under 1700-talet ett område som svedjades. Då höggs tallar ner ena året och brändes under nästa år. I askan som täckte marken såddes råg eller rovor. Askan tillförde näring till marken, men svedjeåkern gav bara god skörd i högst två år, sedan måste marken vila i flera år.
 

 


Foto: Elisabet Almgren
 
 

De gamla husen i Stensjö by
 

Stensjö by finns det omkring femtio byggnader. I den östra delen av byn ligger sex boningshus, men de flesta andra husen i byn är uthus.

Husen i Stensjö by ligger fortfarande väl sammanhållna, eftersom byns hus inte skiftades ut under 1800-talet. I dessa skiften var det annars brukligt att husen i byarna splittrades och flyttades ut i anslutning till ägarnas odlingsmarker. Längs vägen genom byn ligger alla uthusen. Här finns hönshus, svinstia, vedbod, redskapsbod, vagnsbod, utedass, tvättstuga, hölada, stall och ladugård med höskulle ovanför boskapens spiltor.

 

DET BEHÖVDES MYCKET PLATS FÖR FODER OCH UTSÄDE

Säden förvarades i ett särskilt sädesmagasin som hade galler för fönstren för att inte något av den dyrbara säden skulle stjälas. Viktigast var ju att det fanns tillräckligt med utsäde kvar till vårsådden. På logen tröskades säden under hela hösten. I den knuttimrade lövladan lade man in de torkade lövruskorna som man hade skurit från träden under sensommaren. Ett enda får behövde ungefär 200 lövkärvar under vintern som foder, så alla lövträd hamlades hårt för att det skulle finnas tillräckligt med föda för boskapen. Intill lövladan, men långt borta från boningshusen, låg både svinstian och bikuporna.

     Det stora huset på höjden som byggdes i mitten av 1800-talet är en undantagsstuga som kallas Stugan i backen. Hit flyttade den äldre generationen av bondefamiljen, när deras barn övertog lantbruket. Taken på alla ekonomibyggnader har takspån av trä som har tillverkats i byn, men taken på boningshusen är av tegel.
 

 

Gärdsgårdar och stenmurar
 

Gärdsgårdar och stenmurar har till uppgift att hålla ute de betande djuren på gården från åkrar och ängar, som annars snabbt skulle bli förstörda och nerbetade.

Alla ängar och åkrar i Stensjö är inhägnade och gärdsgårdarna måste underhållas varje år för att inte förfalla. Att hägna in den odlade marken var så viktigt att det redan under medeltiden fanns lagstiftning om att gärdsgårdarna måste vara iordningställda i början av maj innan boskapen släpptes ut på bete. 

     På sin väg från och till hagen betade korna av gräset som växte utmed gärdsgården. Det gjorde att det på ena sidan av gärdsgården var vanligt med låga örter som gynnas av att det omgivande gräset betas och på andra sidan av gärdsgården växte ängens mer högväxande gräs och örter. För att boskapen skulle kunna ledas från hagmarkerna tillbaka till ladugården för mjölkningen, byggdes långa gator av gärdsgårdar som kallades fägator.

 

GÄRDSGÅRDARNA BYGGDES AV EN OCH GRAN

Störarna i gärdsgården var gjorda av en eller ek och mellan dem lades gran- eller tallstänger. Dessa bands ihop av långa grangrenar som värmts över eld för att göras mjuka och smidiga. Enbuskarna förbereddes ofta för att bli del av en gärdsgård redan när de växte i hagmarkerna genom att man regelbundet högg bort de undre grenarna. Kvar i toppen på den växande enen fanns bara en kort ruska med grenar och enbarr.

 

STENMURARNA BYGGDES PÅ 1800-TALET

Stenmurarna byggdes framför allt under 1800-talet när man bröt upp ny åkermark och tog bort stora stenar. En gammal stenmur innehåller många olika ytor. En del är skuggiga och kalla, andra ligger ofta vamt och ljust i solen. Här trivs därför en mängd olika arter av växter och djur på samma stenmur. Detta myller av mossor, lavar, ormbunkar, örter, ormar, salamandrar, möss och insekter gör att stenmurarna numera är skyddade för sitt rika naturliv. En fin stenmur i Stensjö by kan du se längs vägen vid Svingeln, strax innan parkeringsplatsen.
 

 

Arbete från morgon till kväll


Gjordes allt arbete på 1800-talets bondgård i sakta mak eller räckte tiden inte alltid till för alla sysslor?

Många av de dagliga sysslorna på en gård tog mycket längre tid än det gör i dag, så det kunde vara svårt att hinna med allt, speciellt under sommarhalvåret då åker och ängar också skulle skötas. Bondgårdarna var till stor del självförsörjande, så det mesta skulle tas till vara och tillverkas på gården. Dagliga sysslor som matlagning tog lång tid. Ved måste bäras in, spisen eldas, rovor, potatis och torkat kött hämtas från jordkällare och förrådsbod och sedan lagas. Vatten fick hämtas från brunnen på gården och värmas på vedspisen. Storbaket var ett heldagsjobb och degen blandades av gårdens eget mjöl i stora baktråg. I östra Småland bakades traditionellt stora runda rågbröd som gräddades i vedugn.

     Mocka i ladugården, och mjölka korna fick man göra varje dag, men under sommaren hämtades och lämnades dessutom korna på beteshagarna runt byn. I Stensjö by odlades också lin i början av 1900-talet och därför finns det rester av en linbastu i utkanten av byn där linet torkades. Från sådden av linfrön ”när häggen blommade” till vävningen var det hela tio olika steg i linberedningen som spreds ut under sommaren och hösten.

     Kvinnorna sydde de flesta kläderna och fick karda och spinna?ullen och väva tyget själva. Att tvätta tog minst en dag eftersom man skulle värma vatten i stora järnkittlar ute på gården och sedan bära ner tvätten till ån för att klappa och skölja den. En särskild skurbrygga fanns förr i kanten av Hemängen vid Virån. Städa innebar både att sopa och att ligga på knä och skura golv med sand och såpa.


Text: Elisabet Almgren.
Hämtad ur Välkommen till Stensjö by, utgiven av KVHAA 2004. 

 



 

Stensjö by  |  Vägbeskrivning  |  Kulturlandskapet, skogen och husen